Transnationell kultur i marginalen: Ett vitalt fenomen i motvind

Sverige har sedan andra hälften av 1900-talet utvecklats till ett mångkulturellt, mång- religiöst och mångrasialt land, efter att tidigare ha dominerats av en vit, kristen majoritetsbefolkning. Och från att ha varit ett traditionellt utvandrarland förvandla des Sverige under efterkrigstiden till ett invandrarland. Därmed inleddes också utvecklingen från en centraliserad och homogeniserad nationalstat till ett land präglat av mångfald och heterogenitet.

Framväxten av detta nya mångfalds-Sverige accelererade och accentuerades än mer då den tidigare dominerande inomeuropeiska arbetskraftsinvandringen under 1970- och 80-talen ersattes av en utomeuropeisk flyktinginvandring. Detta har kommit att innebära att betydande delar av den svenska befolkningen idag både är icke-kristen och icke-vit. Inom kulturlivet slutligen har transnationalitet historiskt sett varit det naturliga tillståndet snarare än ett undantag, trots nationalstaternas försök att skapa en homogeniserad, ”ren” och ”ursprunglig” nationell kultur.

Den europeiska högkultur som producerades och konsumerades inom överklassen under 1700- och 1800-talen kände inga gränser och det gjorde inte heller den populärkultur som växte fram under 1900-talet. Samtidigt är dagens svenska kultursektor, i synnerhet den institutionaliserade så kallade ”finkulturen”, men också den mer etablerade populärkulturen, i huvudsak dominerad av infödda svenskar. Den transnationella kultur som utmanar det nationella svenska kulturarvet och det samtida segregerade kulturlivet, och som är ämnet för denna rapport, äger i stället i första hand rum på geografiskt marginaliserade urbana platser kopplade till olika diasporiska nätverk.

Läs hela rapporten här.

Se bilaga.

Dela:
Mångkulturellt centrum

Mångkulturellt centrum