Gloria Anzaldúa

Gloria Anzaldúa

När jag går igenom bibliotekets samling som handlar om migration märker jag ett särdrag i förorden och inledningarna. Inte sällan anmärker författarna att vi lever i den värsta av tider när det kommer till mänskliga förflyttningar, att migrationen har ökat och aldrig har varit större än just den tidpunkt då förordet eller inledningen skrevs, oavsett om de är skrivna på 70-, 80-, 90-, eller 00-talet. Idag tycks det fortfarande – och än mer – vara så.

 

I dagens medierapportering och i debatterna beskrivs den humanitära kris som nu överstiger tidigare års immigration i ordalag av problem. Men debattens karaktär är knappast det allvarligaste i sammanhanget. Inte nog med att människor är på flykt från krisdrabbade områden; här i Sverige eldhärjas både påtänka transitboenden och asylboende där människor redan bor. Jag kommer att tänka på W.E.B. Du Bois retoriska fråga: Hur känns det att vara ett problem? Det går att parafrasera Du Bois fråga: Hur känns det att vara en gräns? Den franske filosofen Etienne Balibar tar i boken Politics and other scene (2002) stöd av psykoanalytikern Adam Greens tanke om att det är svårt nog att leva på gränsen, men kanske ännu svårare att vara en gräns. Vår samtida gränspolitik bygger inte längre enbart på suveräna gränser utan också på att skapa skillnader mellan vilka som får passera gränserna och inte.

 

Så hur känns det att leva på gränsen och att vara ett gränssubjekt? Gloria Anzaldúa svarar i boken Borderlands/La frontera, the new mestiza:

La mojada, la mujer indocumentada*, is doubly threatened in this country. Not only does she have to contend with sexual violence, but like all women, she is prey to a sense of physical helplessness. As a refugee, she leaves the familiar and safe homeground to venture into the unknown and possibly dangerous terrain.

This is her home

                         this thin edge of

                                                  barbwire. (35)

Gränsen mellan USA och Mexiko är ett öppet sår där två världars blod levrar sig tillsammans och bildar en gränskultur. Även om Anzaldúa tar upp en annan gräns och en annan problematik så tycker jag att hennes författarskap tar ett bra grepp om att hur det känns att vara persona non-grata.

 

Gloria Anzaldúa föddes den 26 september 1942 i Raymondville, Texas, som den äldsta av fyra syskon och dog i sitt hem i California 2004. I en intervju med Karin Ikas som finns med i boken berättar Anzaldúa att hon reste omkring med familjen och jobbade på olika rancher i Texas och på så vis inte kunde gå i skolan som andra barn. När Gloria var tio år bestämde familjen sig för att stanna i Hargill, Texas så att barnen skulle kunna gå i skolan. Men Gloria fortsatte att jobba vid sidan av skolan och slutade på fältet först när hon tog sin BA (Bachelor of Arts, snarlikt en svensk kandidatexamen) från Texas University-Pan American. Hon hade med andra ord erfarenheter från såväl hårt migrantarbete som från skol- och universitetsvärlden. Gloria fick dessutom utstå mycket trakasserier som homosexuell kvinna. De parallella verkligheter som Anzaldúa levde i kom att prägla hennes poesi och hennes kritiska tänkande. Anzaldúas tänkande hamnar just, som titeln avslöjar, i gränsen, i kläm i den normerande binära sexualiteten, i gränslandet mellan Mexiko och USA, mellan västerländsk filosofi och indiansk spiritualism, mellan västerländsk katolicism och en katolicism med hedniska inslag, mellan spanska och engelska. I gränslandet möts flera typer av maktförtryck: rasism mot de mörkhyade, homofobi, samt språklig och kulturell tyranni.

 

Språket i Anzaldúas bok är levande och befriande oakademiskt. Hon kodväxlar; ena stunden skriver hon på spanska, andra på engelska, ibland skjuter hon in enstaka oöversättliga uttryck på spanska (passagerna på spanska är också översatta till engelska så att den som inte talar spanska kan förstå). Boken rör sig fritt mellan poesi och kritiskt tänkande och skapar dessutom en intersektionell terminologi som kanske ger vad latinamerikanska postkoloniala tänkare som Walter Mignolo och Enrique Dussel efterfrågar: en alternativ modernitet och en forskningsgrund som inte grundar sig enbart på europeiskt tänkande och europeiska begrepp. La llorona, la facultad är begrepp som Anzaldúa använder för att beskriva erfarenheten av att vara just ett gränssubjekt. Anzaldúas tänkande genomsyras av chicana-medvetenheten, en medvetenhet som befinner sig just i gränsen mellan amerikans och mexikansk identitet. Där, i en rörlig och våldsam plats mellan USA och Mexiko, mellan manlig och kvinnlig könsidentitet, skapar Anzaldúa en politisk och filosofisk hemvist.

 

Mauricio Rogat

 

Fotnot: *Papperslös kvinna

Dela:
Mångkulturellt centrum

Mångkulturellt centrum