Razak Aboud berättar om sin diktsamling Exilens dilemma, det inre livet och det gemensamma.

Razak Aboud berättar om sin diktsamling Exilens dilemma, det inre livet och det gemensamma.

Under hösten har vi haft en praktikant, Hanna Palmquist från Stockholm universitet, hos oss i biblioteket på Mångkulturellt centrum (MKC). Hon har arbetet, inom ramen för projektet Att minnas migrationen, med att intervjua författare om deras erfarenhet av migration och skrivande. Intervjuerna kommer att arkiveras digitalt hos Institutet för språk och folkminnen.

En av dessa författare är Razak Aboud. Jag, Mauricio, bibliotekarie på MKC, intervjuade honom tidigare i våras, då om hans diktsamling Exilens dilemma som kom ut 2015. Razak har även gett ut en bok på Mångkulturellt centrums eget förlag, Hitta hem, tankar om svensk kultur – en hälsning till nyanlända (2016). Boken finns att köpa i vår butik i Fittja eller webshop. Här följer ett utdrag ur intervjun.

Vad har boken betytt för dig?

Den har faktiskt betytt mycket. Det är känslor, lidande och upplevelser som jag vill meddela, uttrycka på något sätt. Och poesin sporrar och lockar ibland, och det gör att man uttrycker sig mer öppet än vanligt. Det man känner vill man ibland beskriva och formulera. Jag kommer ju ihåg saker som fanns eller hände, men poesin kommer inifrån. Det är inre känslor, inre lidande, inre upplevelser. Ibland kanske man uttrycker andras känslor omedvetet. Och ibland hittar man sig själv i andras dikter. När jag till exempel läser dikter av andra som lever i främlingskap som jag, då känns det liksom … vi har samma tankar, samma idéer, samma känslor. Vi upplever samma upplevelser men vi uttrycker oss olika.

Känner du att du lever i främlingskap?

Jo, det känns alltid som man lever i främlingskap så länge man är en främling. Jag har bott här länge men… Men det här är problemet med främlingskap – känsla och verklighet. Så länge man har andra rötter, så hur mycket man än låtsats att ha rotat sig här eller någon annanstans, jag tror inte det är sant. Man kan rota sig men… man känner sig som en del av samhället, man har vänner, grannar, man skriver och jobbar och så, men ändå, det här är exilens dilemma: att man aldrig känner sig hemma någonstans. Inte heller i sitt land. Där är man annorlunda, tänker annorlunda, blir kontroversiell. Jag vet inte, det är ett intellektuellt problem.

Menar du att du hade känt dig som i exil även om du hade varit kvar i Irak?

Ja, jag hade känslor av främlingskap redan i mitt gamla hemland. Jag hade visioner: så här vill jag se mitt samhälle, mitt land, och jag hade en annan syn på kvinnan, på uppfostran, på politik. Alla har inte samma uppfattning som du har. Och jag tror att alla poeter, alla författare, alla konstnärer, alla upplysta människor känner sig som främlingar i sitt samhälle. För att de tänker annorlunda, har en annan vision, eller ser på framtiden på annat sätt. Och därför uttrycker de sig på andra sätt.

Är det det som är poesi?

Ja, ibland.

Under hur lång tid har dikterna vuxit fram?

Det finns dikter som kommer direkt. Men det finns också sådant som lever med dig hela tiden. En händelse, ett ord, en sång eller musik eller en roman du läser, som plötsligt ger upphov till att du sitter och skriver den där dikten som du har i sinnet eller minnet eller huvudet. Man lever med dikterna hela tiden, tror jag. De finns i dig. Sedan finns det något som gör att de blir skrivna.

Så vad är det som gör att du till slut skriver ner dem?

Det är precis som när man föder barn. Jag menar, fostret ligger och väntar på att komma ut till världen. Jag tror att dikterna, allt man skriver, väntar på att få komma ut. Som jag sa förut, det finns något som gör att dikten kommer ut: det kan vara att man ser någonting eller hör någonting eller kommer ihåg någonting eller blir chockad över någonting eller har en stark upplevelse. Då kommer den ut. Det pushar liksom fram den.

Tror du skrivandet kan vara terapeutiskt?

Jo, jag tror att allt skrivande är terapeutiskt. Men inte bara skrivande, utan all konst, allt skapande. Ofta har man något inom sig som man vill berätta. Någon uttrycker sig i poesi, eller skriver romaner, eller skriver krönikor. Men det finns folk som ibland är i sådant chocktillstånd att de inte kan uttrycka sig. Sedan när de sätter sig i lugn och ro, då får de möjligheten att skriva.

Öppet sår
En forsande blödning
Ett förflutet som i ständig närvaro
Tiden står stilla
Nuet drar alltid bakåt
Förnimmelser väcker ångest
Minnet förnimmer ekon från barndomen
Smärtans sång spelas jämt
Vemodig låt som ingen tål
Smärtans språk som ingen förstår
Rötter som förtvinar
Vardaglig själlynchning
Mörka trakter som inget kan belysa
Såret bultar lika starkt som det förut
Den jag längtar efter finns inte längre kvar
Stillar längtan med minnet
Sörjer tystnaden, pratar med mitt inre
Orden vill inte komma in
Orden vill inte komma ut
Förlamande stumhet söker orden i hjärnans vindlingar
Livets trådar gick av
En hägrande syn
En avvärjd dröm
Flammande bilder mörka bilder
Glödande symboler brinner ner
Ekon i bergen skuggor i skogar
Ständigt vrede över maktlöshet
Dovare toner i sången
Gamla vemodet fick nya kläder
Packar in mina demoner i resväskan
Röster som kväver orden
Minnet som skrämmer iväg lugnet
Dikten är fängslad där inne
Poesins bäck sinar
Tindrande barnaögon slocknar
Ersätts med skugga och tårar
Var förenar mig med ångest?

                      Razak Aboud 2012 09 04

 

Dela:
Mångkulturellt centrum

Mångkulturellt centrum