Turism och kolonialism

Turism och kolonialism

Turism måste förstås inom ramen för kolonialism. Men hur hänger turism och kolonialism ihop mer ingående? MKCs bibliotekarie Mauricio har läst två böcker.

Turistguidernas inträde i bokmarknaden under 1800-talet, och då oftast utan ordet ”turist”, uppkom ur en efterfrågan sprungen direkt ur ett växande välstånd och en standardhöjning som den samtida kolonialismen och industrialisering gav upphov till, kanske först i England. Detta hävdar Bosse Bergman i sin bok Lustresandets geografier, reseguider och turism 1790–1950 (2015). Tesen är intressant och en given utgångspunkt också för att diskutera Katarina Mattssons bok Turistisk vithet och begäret till den andra (2016). Dessa två böcker har jag läst parallellt. De är vitt skilda på många punkter, exempelvis gällande omfång, material och syfte. Men de är intressanta att läsa mot varandra.

I Mattssons bok är det ett särskilt resande som behandlas. Hon följer en mindre grupp som reser till Sydafrikas landsbygd för att leva i byarna, så asketiskt som möjligt. Resebolaget som anordnar den här typen av resor ger Mattsson ett fiktivt namn – Kunskapsresan. Det är ett resebolag som erbjuder resor till det autentiska ”Afrika”, till upplevelser långt ifrån guideböckerna och den turistiska masskonsumtion som på sätt och vis är ämnet i Bergmans bok. Vad Mattsson gör är att vända blicken och kameran bort från den exotiserade andre och mot sig själv och gruppen hon följer. Asymmetrin som uppstår mellan den vita resenären och människorna som bor i byarna tar sin början i en redan befintlig rörelsehierarki och ett mobilitetsprivilegium, ett globalt reseprivilegium. Detta är själva utgångspunkten. Och vithet förkroppsligar den. Här uppstår en paradox, för det är på grund av att dessa platser har gjorts tillgängliga – att det finns vägar och vägbeskrivningar till dem – och således är de inkorporerade i en turistisk och ekonomisk värld, som det är möjligt att besöka dem. Många gånger beskriver Mattsson hur resenärerna blir besvikna när denna paradox blottläggs. Den röda tråden i boken är just en scen där gruppen besöker en by och stannar upp utanför ett hus där en traditionell healer bor. En medicinman iklädd brun t-shirt med röda och mörkbruna ränder och kjol kommer ut och börjar sjunga och dansa. Gruppen tar upp sina kameror och fotograferar mannen. När dansuppvisningen är klar räcker mannen fram handen och ber att få lite pengar. En av resenärerna kommenterar förargat situationen: ”Ja, han hade i alla fall vett att ta betalt och tigga lite”. Denna figur avtäcker begäret till den andre. Och det som markerar den andra är distansen mellan betraktaren och ”objektet”. Distansen och kontrasten måste helst vara så stor som möjligt så att alla detaljer, beteenden och artefakter som påminner om den västerländska kulturen, till och med ekonomiska transaktioner som i exemplet här, utplånar idén om ett västerländskt inflytande. I boken manifesteras detta med exempel på när resenärerna utropar till exempel: ”Katarina! Det här är Afrika! eller: ”Tänk att man ska behöva åka till fattiga länder för att träffa leende människor. Pengar bara förstör!” Och det är i ljuset av detta andra citat som föreställningen förråder betraktaren. När det uppdagas att pengar också har nått hela vägen till den exotiska primitiva platsen som resenären tror sig ha hittat.

Resenärerna uttrycker en känsla av besvikelse, att de ”har kommit för sent”; och att ”de klär sig som vi gör hemma”. Och kanske är just känslan av att komma försent speciellt intressant som en alludering till en möjlig antropologisk nostalgi eller vit melankoli? I boken dras det paralleller mellan den, som den kallas inom turismforskning, etniska turismen och den historiska antropologin, även om dessa också medges skilja sig väsentligt från varandra.

Känslan av att ha kommit försent tillsammans med att ”pengar bara förstör” kanske också pekar på något annat som är frånvarande i Mattssons bok men som gör sig påmint i Bergmans bok. Det antropologiska fältarbetet präglas av svårmanövrerade och svårnavigerade resor och vistelser. Etnisk turism, däremot, förutsätter att antropologen redan varit där, att reseskildraren redan beskrivit det oupptäckta och att infrastrukturen är någorlunda utvecklad så att resenärer överhuvudtaget kan ta sig dit. Dessutom måste det finnas en resebyrå som ordnar de inte alltför svåra resorna för resenärerna. Men turismens framväxt och förutsättningar är inte ämnet för Mattssons bok.

Vad Bergman gör i sin bok, som är en sammanställning av flera essäer där han har studerat guideböcker, kartografier och reseskildringar, är bland annat att påvisa hur resandet och dess föreställningsvärld och sinnebilder har gjorts möjlig via byggandet av vägar och annan infrastruktur. Och anledningen till dessa har många gånger varit, som i Afrikas fall, att erövra mark.

Det etymologiska ursprunget till turism är ”grand tour”. Det etablerades som begrepp i början av 1700-talet och syftade på bildningsresor som främst rika unga britter ägnade sig åt, oftast med Italien som resmål. Det växande välståndet i och med koloniseringen och industrialiseringen gav upphov till bättre kommunikationer som förenklade resan och förkortade restiderna, men välståndet gav också upphov till en växande medelklass som också började ägna sig åt resandet, nu med nedtonade bildningsambitioner. Dessa mer lättsamma tour-resenärer kallades nu, runt 1800- talet, för ”tourists”. Ungefär samtidigt exploderar utgivningen av böcker som riktar sig mot denna typ av resenär. Successivt blir dessa  mer och mer lika dagens guideböcker. Oftast var böckerna skrivna för den äldre typen av resenärer som inte semestrade i konventionell bemärkelse. Men före denna tid utgjordes denna typ av litteratur endast av register, kartor och vägbeskrivningar. I England var James Boswell en flitig nedtecknare av resandets betydelse och bildningssyfte. De som reste efter guidernas utpekade rutter blev föremål för föraktfulla utläggningar. Begäret efter att upptäcka något nytt är också inneboende i den etniska turismen, liksom den nedlåtande tonen mot de som bara följer efter. I Mattssons bok är det charterturismen som blir föremål för denna raljans.

Turismen, oavsett vilken, är följden av att ha lagt något under sig. Den afrikanska kontinenten kom att behandlas i bokform ungefär ett sekel senare än den ymniga utgivningen av publikationer om Europa som tog fart under 1800-talet. I böckerna som kom att kallas year-books eller hand-books kunde läsare, då potentiella immigranter och investerare, få djupare kunskap om de inmutade koloniernas klimat och naturtillgångar, senare också styrelseskick och administration, näringsliv och handel, befolkningsgrupper och bosättningar samt djur, jakt och fiske. Årsböckerna, som utgjordes av statistiska sammanställningar som uppdaterades varje år vilket gav dem en officiell prägel, riktade sig till investerare främst. Dessa så kallade Afrikaguider, som gavs ut från 1900- talets början och ända fram till 1960-talet, var avsedda att visa upp landet för att fånga investerarna och ta hand om nybyggarna. Turisterna ansågs ändå kunna läsa till sig det som de ville veta i guidernas beskrivningar av ländernas natur, djur och turism. Bland naturtillgångarna ingick också ursprungsfolken och stambefolkningen, uppräknade efter den inledande sammanfattningen av klimat och natur, guld, diamanter och koppar, fauna och flora. Dessa handböcker var i hög grad instrument för kolonisering, och ursprungsbefolkningen var delaktig i processen enbart som utsmyckande tillbehör och som additionell flitig arbetskraft.

Förtjänsten med att läsa dessa böcker parallellt är att en förståelse av de historiska processerna synliggörs. Resenärens begär efter att få se det ursprungliga och primitiva Afrika härrör från tidigare skildringar. Det är dessa reseberättelser och antropologiska beskrivningar av primitiva kulturer som möjliggjort turismen. Samtidigt går dessa skildringar hand i hand med konstruktionen av infrastruktur och erövrandet av områden. Det är med denna kontext som etnisk turism också kan förstås. Den ingår helt enkelt i ett ekonomiskt system som tillåter resenärer, det vill säga resenärer som gärna vill göra en annan typ av resa, en upptäcktsresa, att nå fram.

Tips på fortsatt läsning:

Det globala reseprivilegiet (2010) red. Mekonnen Tesfahuney och Katarina Schough

The tourist gaze: leisure and travel in contemporary societies (1990) John Urry

De flesta av de ovan nämnda böckerna kan du låna i vårt bibliotek.

 

 

Dela:
Mångkulturellt centrum

Mångkulturellt centrum