Läs berättelser

Berättelserna är utdrag ur inkomna berättelser i samband med skrivuppropet “Att minnas migrationen” 2008 och 2009. I vissa fall är de språkligt och innehållsmässig redigerade. Uppropet är en del av Nordiska museets ordinarie insamlingsverksamhet.

Insamlingen av berättelser har ingen tidsbegränsning och är en angelägenhet för hela samhället. Tillsammans skapar vi en ny version av Sveriges migrationshistoria. Migration har haft och har stor inverkan, inte bara på de länder människor flyttar till, utan också på de länder man lämnar. Det är en historieskrivning av både nationellt och internationellt intresse. Vill du bidra med din egen historia? Maila oss på: info@mkcentrum.se.

Att minnas migrationen

Hon var min själ

Anonym

Födelseår: 1984
Ursprungsland: Irak
Migrationsår: 2007
Bostadsort: Hultsfred

Hon var min själ

År 2003 blev jag förälskad för första gången. Hon betydde allt för mig. Vi älskade varandra och jag kände mig som världens kung, hon var min själ. Men i mitt land får man inte ha roligt eller vara glad. Jag fick stora problem och det blev ofta bråk, med dom som tror att kärlek och att älska är något fel.

I den islamska religionen är det fel, men jag älskade henne jättemycket och för hennes skull hade jag kunnat dö! Vi älskade varandra i smyg i tre år. När hennes föräldrar fick veta förbjöd dom oss att träffas. Dom hotade mig och skulle mörda mig om vi träffades mer. Dom visste att vi älskade varandra och att jag inte ville lämna henne. Hon var mitt liv. Vi var en själ i två kroppar.

Jag berättade för min familj och bad min pappa att be hennes familj att vi kunde gift oss. Dom skulle aldrig tillåta det. Dom låste in henne, och sa att hon måste gifta sig med någon annan. Till slut orkade hon inte mer. Hon gjorde som många andra flickor i Irak, hon tog livet av sig. Den dagen kommer jag aldrig att glömma, när jag förlorade mitt livs kärlek. Jag fick inte ens se henne innan hon begravdes. Jag höll på att gå under av sorg för att jag inte fick säga adjö till henne. Efter hennes död växte hennes familjs hat mot mig. Dom gav mig skulden för hennes död. Det kändes som om hela världen hade rasat. Den jag älskade var död.

Det kallas för plogjärn

Heiner Täubert

Födelseår: 1933
Ursprungsland: Östra Tyskland
Migrationsår: 1951
Bostadsort: Kopparberg

Det kallas för plogjärn

Det kallas för plogjärn, vet du inte det pojk? Då är det fane mej dags att du lär dig det, sa ställaren till bänkpojken! Ställaren var första man i det tolv man starka skiftlaget, bänkpojken den lägsta i mediumverkets hierarki. Min föregångare, innan jag tillträdde jobbet i valsverket fick höra dessa ord, desamma fick jag lära mig sedan när jag sprang i blåställ över järnhällarna med den grova tunga tången i svettiga händer.

Bänkpojken som drog plogjärnet till upplag vände på blicken, likaså flera av gubbarna som valsade, tittade nyfiket på de två besökarna som kommit innanför porten. Det var avdelningsingenjören som gick tillsammans med en ny arbetssökande genom mediumverket. Den nye i ingenjör Blomgrens sällskap var jag. För första gången i mitt liv klev jag genom porten in i valsvarkshall, anade inte vad som väntade innanför väggarna av buller, damm och hetta.

Ingenjör Blomgren lotsade mig förbi märkliga maskiner, vattenkar med stora tänger i, längs en fri gång mellan valsparen och upplag för färdigvalsade stänger. Vi stannade även till hos någon av gubbarna som var ledig ett par minuter i väntan på nästa glödheta järnbit.
Det var lätt att konstatera även för mig, den ovane nykomlingen, att ingenjör Blomgren hade svårt att gå nära inpå gubbarna, frän lukt strömmade nämligen emot oss från deras arbetskläder, ingenjören höll sig helst på behörigt avstånd från vederbörande.

– – –

Ett litet rum med smal garderob, en byrå med tre lådor, två små stolar i björkträ, ett bord av samma träslag och en våningssäng skall i fortsättningen vara mitt hem, konstaterade jag. Gröna väggar, grå korkmatta, hm, det blir nog bra. Franz, själv invandrare från Böhmen några år tidigare, talade om att hyran dras av i samband med första löningen. Ha, då behöver jag inte låna några pengar från familjen Svensson, som redan gjort så mycket för mig! Svenssons var esperantovänner till mina föräldrar sedan slutet av tjugotalet, det var dom som hjälpte mig att komma till Sverige.

De få tillhörigheter jag hade i kofferten var inom fem minuter inplockade i byrån. Två par strumpor, en jacka, en extra uppsättning underkläder och tre skjortor. Den neda kostymen hängdes prydligt in i den smala garderoben.

Dags att gå över till brukets matservering för kollektivanställda. Där fick jag utöka mitt svensk ordförråd med ordet ”mojsen”, som matserveringen kallades bland bruket gubbar. Liksom hyran, skulle mat, dryck och smörgåsar i unikaboxen dras från lönen. Mediumverk, Mojsen, Unikabox, femhundrasjuttiofem kronor i månaden hade jag lärt mig på svenska. Fy fan ingick än så länge inte i mitt nya främmande språk.

Jag såg följderna av Kristallnatten...

Ruth Mattsson

Födelseår: 1920
Ursprungsland: Tyskland
Migrationsår: 1946
Bostadsort: Täby

Jag såg följderna av Kristallnatten genom spårvagnsfönstret

Vid tretton års ville jag bli sjuksköterska och det blev jag också med tiden. Jag började med att sköta min mormor och hjälpa läkaren att ge henne sprutor. Min mamma var förfärad av mitt yrkesval men hon stöttade mig ändå.

Systrar Ruth med sin syster

Mitt första arbete var i hushåll och jag ersatte en äkttysk hushållerska som enligt de nya raslagarna inte tilläts arbeta i judiska familjer. Jag hade halva hennes lön. En dag i veckan gick jag i hushållsskola i Wilmerdorf. Jag och en annan flicka var de enda judiska. Vi fick undervisning i gemeinschapskunde, en slags samhällskunskap, och vi fick lära oss det senaste inom tysk politik, till exempel flagglagar, om hur och när man skulle flagga med hakkorsflagg och om nya raslagar. En gång frågade vår lärare om vi visste vad Nürnberglagarna var för något och ingen i klassen sade något tills min judiska klasskamrat räckte upp handen och svarade ”att det var lagen för att renhålla det tyska blodet”.

Nästa arbete var på det judiska sjukhuset som låg i norra delen av Berlin. Jag var sjuksköterskeelev och min praktik betalades av judiska församlingen. Där såg jag för första gången en död människa. Det fanns en hemlig avdelning dit jag inte fick gå och där patienter låg som hade varit internerade. Till exempel patienter med diabetes hade blivit väldigt sjuka när de inte fått behandling i lägret. Vi hade inga tillgångar till antibiotika så patienter med lunginflammation eller andra infektioner var mycket dåliga. Jag fick ibland vakta patienter som försökt begå självmord. En läkarkandidat som arbetade som sjukvårdare sade till mig dagen före Kristallnatten att om ”jag inte är här i morgon så har jag stuckit” vilket bidrog till mina funderingar att lämna Tyskland. Jag såg följderna av Kristallnatten genom spårvagnsfönstret när jag åkte hem.

Jobbiga studier

Leila Anderman

Födelseår 1939
Ursprungsland Finland
Migrationsår Slutet av 50-talet
Bostadsort Bollnäs

Jobbiga studier

Jag hade inte förstått att biblioteksyrket byggde så mycket på nationella kunskaper. Jag hade luckor i de mest elementära ting. Allt tog längre tid för mig, som när man frågade om landsorganisationen, fick jag slå upp det och såg: ”Aha, LO”. Det hade jag hört talas om. Även om jag läst nordiska språk var inte mina kunskaper om svenska författare lika fullständiga som deras som som alltid bott i Sverige. Med andra ord: Jag fick jobba lite hårdare än alla övriga. Dessutom var det lite svårt att skaffa barnvakt när jag hade kvällspass. Min man gick sin utbildning och fick bo i Stockholm och ägna sig åt bra betyg, medan jag hankade mig fram med både ett litet barn och den för mig jobbiga utbildningen. Äktenskapet var inte så bra, min man hörde till dem som behöver den uppmuntran som förhållanden vid sidan om ger. Inte så lätt när jag inte kunde försörja mig – jag hade långt kvar. Efter Uppsalas elevutbildning var det Statens Biblioteksskola som väntade. Jag pendlade mellan Uppsala och Stockholm. Som tur hade jag en mycket bra dagmamma. En av svårigheterna i biblioteksskolan var mina svenska luckor. Bland annat hade jag svårt med boken om katalogregler. Tyckte det liknade juristspråk. Dessutom skulle man läsa massa barn- och ungdomsböcker, något de andra läst förut, men för mig var de nya. Det var många sidor. Jag upplevde skolan som en mindre pärs.

Rymmarfärden äntligen verklighet

Edvin Talback

Födelseår 1923
Ursprungsland Estland
Migrationsår 1939
Bostadsort Kanada

Rymmarfärden äntligen verklighet

År 1939 var jag redo att lämna Estland tillsammans med min morbror Sven, han kom iväg, men inte jag. För sent ute med några formella papper, som blev hinder av mitt emigrerande till Sverige, Sovjet satte stopp på all utflykt. Jag blev tvungen att fortsätta arbeta tillsammans med mina föräldrar på vårt lantbruk i Sutlep, under den hemska uppkommande ryska tiden. De rödas trupper stationerades i vårt hemland denna höst.

I april månad kom tyskarna med mobilisering till ”Arbeitsdienst”, vilket skulle låta som ”frivillig” inryckning, då bestämde vi fyra estlandssvenskar, som pluggade vid skolan att ”mönstra till skogen”, var vi kunde hålla oss undan. Planer på flykt till Sverige, påbörjades nästan omedelbart, men detta ställde till stora svårigheter, med många missförsök.

/efter flera misslyckade rymningsförsök kom Edvin och några vänner äntligen iväg/

Lyckan var med oss och den 10 juli blev rymmarfärden äntligen verklighet. Det var en regnig lördags kväll, vi fyra och två andra som bidragit till kostnaderna av det hela, tog vi ombord med i en liten ”julle” och avlägsnade Harbo strande i mörker vid 11 tiden på kvällen, alla kände vi oss lyckliga för att lämna detta redan ruinerade land . Motorstopp flera ggr, att börja med kom vi ur sikte så Dagökusten började synas vid dagningen. Kursen blev ändrad så det blev snett emot vågorna, som var ca meter höga. Efter ungefär 18 timmars sjöresa, kom vi in i en alldeles tjock dimma, denna lyftes inom ett par timmar och vi befann oss utanför, troligen en finsk ö, dessa två som bidragit till resan, envisades att fortsätta kosan mot Sverige, eftersom flyktingar, som var ester, borde tagas till finsk militärtjänst. Vi fyra lydde och resan fortsatte, men som tur var, en finsk patrullbåt mötte oss och vi blev tvungna att ge upp.

Mormors hus

Julieta Larin

Födelseår 1964
Ursprungsland El Salvador
Migrationsår 1991
Bostadsort Huddinge

Mormors hus

Ett litet hus med få möbler och mycket kärlek. En enda trappa och jag kunde stiga in i ett ganska mörkt litet vardagsrum och mormors famn som väntade på mig och mamma. Efter en stund steg jag ner till köket, jag tittade runt lite grand och kände luften och värmen av en vedspis. Det kändes tryggt där. Det fanns ett litet bord och två stolar som jag såg när jag passerade förbi till trädgården. Den starka doften av pelargoner som var hennes favorit bland alla andra välskötta blommor, kryddor som oregano, koriander med mera och längst in alla fruktträd samt bananplantor. De två godaste var mandarin och ett litet bär kallad guinda, sedan bananplantorna med sina lila blommor med många bin omkring dem.

Flyktingar på julmarknad

Bertil Björk

Födelseår 1935
Ursprungsland Estland
Migrationsår 1943
Bostadsort Högdalen

Flyktingar på julmarknad

Efter lite mer än en vecka blev vi flyttade till Frälsningsarméns lokaler på Köpmangatan i Gamla stan. Julmarknaden var i full gång på Stortorget med massor av människor och lockande saker av alla de slag. Vi hade ju aldrig sett något liknande. Till mammas förtvivlan gjorde min bror av med pengar på marknaden, han köpte en liten röd stuga med hållare för stearinljus och en slidkniv, var han fått pengar ifrån vet jag inte. En av torghandlarna tyckte att de gott kunde sälja varor för halva priset till oss flyktingar.

—

En pojke som inte kunde motstå frestelsen från överflödssamhället, hade tagit ett munspel i något av stånden. Polisen kom och hämtade tillbaka det, pappan tog av sig bältet och bestraffade syndaren våldsamt inför de andra som bodde i sovsalen.

Jag är en europé

Isabella Lamberg

Födelseår 1975
Ursprungsland Polen
Migrationsår 2008
Bostadsort Trosa

Jag är en europé

Efter högskolan började jag arbeta som lärare i en liten stad i södra Tyskland. Det är en vacker stad med historisk arkitektur och gamla traditioner. Där träffade jag min svenske man. Han beslöt sig för att stanna kvar i Tyskland för min skull. Efter fyra år flyttade jag till Berlin och började arbeta. Andes och jag gifte oss 2006 och samma år föddes vår son. I mars 2008 flyttade vi till Sverige och Anders började jobba på Scania.

—

Jag längtar till mina föräldrar och vänner i Tyskland, men jag har det bra i Sverige. Här har jag träffat nya kompisar. Jag har flyttat många gånger i mitt liv och det är inte svårt för mig att lära känna nya människor. Min son går på dagis här och trivs mycket bra. Han pratar tyska med mig och svenska med sin pappa. Han lär sig väldigt snabbt och tycker om sin nya värld.

Om man frågar mig vilken nationalitet jag har, så vet jag inte det. Jag är inte lika ordentlig som tyskarna, jag är inte lika driftig som polackerna och jag är inte lika bra på att diskutera problem som svenskarna. Jag tror jag har en liten del från varje. Jag är en europé.

Fotot vid flyttbilen

Miriam Quiñones de Vega

Födelseår 1953
Ursprungsland Bolivia
Migrationsår 1981
Bostadsort Fittja

Fotot vid flyttbilen

formulerat av Mattias Frihammar efter samtal

När vi flydde till Sverige 1981 lämnade vi alla våra saker i Bolivia. Det enda vi hade med oss var några foton och lite kläder till barnen. Min man var aktiv fackföreningsledare och blev arresterad flera gånger. Till slut skickades han till Sverige. Jag och barnen var kvar i Bolivia och visste inte ens var han tagit vägen. Men han skrev och berättade att han kommit till Moheda i Sverige.

Med hjälp av Amnesty och svenska staten fick vi hjälp att komma efter några månader senare. Men det var många svårigheter och prövningar innan vi kunde åka. När jag efter mycket besvär fått papper och pass blev jag i trängseln bestulen på min handväska där allt låg. Medan jag än en gång var tvungen att åka till El Alto och ordna med pappren fick min äldsta dotter Tatiana ta hand om sina småsyskon, och ge dem välling, trots att hon själv var så liten.

Det enda jag visste var att min man var i Moheda, som han hade skrivit, men bussen från flygplatsen körde förbi Moheda, trots att jag protesterade. Jag pratade ingen svenska och hade svårt att göra mig förstådd. Men det visade sig att min man blivit förflyttad till Alvesta, och vi kom till slut fram till honom.

När vi varit i Alvesta några månader var vi ute och promenerade. Vi såg en annan familj flytta in i en lägenhet. Jag och barnen ställde oss framför deras flyttbil, och min man fotograferade. Vi ville ha bilden eftersom namnet på den stad vi bodde i stod textat på bilen. Vi skickade bilden till vänner och bekanta och berättade att det var i Alvesta vi bodde, för att de skulle veta. Vi hade ju också flyttat, men utan flyttbil, eftersom vi hade ingenting med oss.

Jag minns inte den där dagen, men när jag tittar på bilden kommer det mycket bilder och känslor. Min son var två månader när vi kom till Sverige. På bilden är han lite äldre och sitter, så vi måste ha varit här ett litet tag. Tatiana, äldsta barnet, har inte ens fyllt fyra år på bilden, men hon var så duktig.

Min man fick ett uppdrag från fackföreningen i Bolivia att organisera alla bolivianer som kommit till Sverige, så då flyttade vi från Alvesta till Stockholm. Det enda vi hade med oss var en kastrull och en nappflaska. När vi kom till den tomma lägenheten mitt i natten hade vi inte ens en glödlampa.

1983 i september åkte vi tillbaka till Bolivia. Men så blev det problem, efter en ny statskupp fängslades min man igen. Min svåger som var i Sverige läste om det i tidningen, och skickade biljetter så min man kunde återvända till Sverige. Han återvände den 28 februari 1986, samma dag som Olof Palme blev skjuten. Barnen och jag kom några månader senare.

Vi har flyttat flera gånger, men aldrig själva använt en flyttbil. Varje gång har vi lämnat allt vi har bakom oss, och börjat om på nytt, utan saker. Ändå får bilden av flyttbilen mig att minnas vår första tid i Sverige.

Med Skandinavienpilen från Hamburg

Hans Müller

Födelseår 1935
Ursprungsland Tyskland
Migrationsår 1952
Bostadsort Göteborg

Med Skandinavienpilen från Hamburg

Den 22 december på morgonen ca 6.30, en gengasdriven taxi, beställd dagen innan, extra stor för att rymma 8 personer med pick och pack, avhämtar på Lüderitzst för färd till flygplatsen Tempelhof. Klockan 7.15 med ett fruktansvärt brak stannar taxin, det verkar som växellådan brakat samman, den stannar mitt på gatan, chauffören hinner inte ens att köra åt sidan. Chauffören är medveten om färdens betydelse för familjen han springer och lovar att skaffa en annan bil, flyget skall gå 8.00 och pappersexercis måste klaras dessförinnan. Plötsligt stannar en annan taxi jämte oss och föraren frågar om han kan hjälpa oss, mor förklarar problemet. Nu stuvas alla in i den allt för små bilen, men det går och efter ett ögonblick sticker vi på 2 hjul och tjutande däck iväg till Tempelhofs flygplats. Då vi anländer där får vi besked att maskinen är 2 timmar försenad p.g.a dåligt väder. Vår nervositet p.g.a taxiproblemet stegras ytterligare, dels har vi ej fått något att äta på morgonen dels riskerar vi nu att missa Skandinavienpilen i Hamburg. Mors pengar var också på upphällningen och det fanns därför inga möjligheter till större avvikelser från programmet, vi måste också hitta på något sätt att komma i kontakt med far för att meddela att vi var på väg, han visste genom konsulatet att vi skulle komma, men inte hur och när.
43 år senare när detta skrivs har far Fredrik gått till de sälla jaktmarkerna och hans modiga Lotte lever änkelivet i Landskrona, ganska välbärgad, då hon efter sammanbrottet av socialistiska arbetarstaten Östtyskland återfick sin, av staten frånstulen, fastighet därstädes.

Av deras 7 barn lever samtliga som välbärgade medborgare i Sverige. 3 av dem är egna företagare och sysselsätter tillsammans ett 25-tal personer i välskötta företag där de omsätter ca 50 miljoner/årligen till samhällets fromma, ingen har fallit samhället till last eller fått någon form av bidrag eller subventioner, endast chansen att göra rätt för sig.

Alla familjer har bildat familj och dessa har givit upphov till 16 nya äkta svenskar, av vilka flera redan är gifta och har fått barn i sin tur även bland barnbarnen finns det flera företagare med framgångsrika företag.

Göteborg-Posten: Jag undrade...

Rauni Terho

Födelseår: 1935
Ursprungsland: Finland
Migrationsår: 1987
Bostadsort: Västra Frölunda

Göteborg-Posten: jag undrade när jag inte såg några luckor!

[Rauni arbetade som vårdlärare i Tammerfors, Heli är hennes dotter.]
Förhållandena på jobbet ändrades så att semestern bara blev sex veckor, och elevernas praktiktermin blev bara fyra veckor per termin. Jag kände att jag inte skulle orka undervisa i klassrummet ända tills pensionen, jag skulle kanske börja något annat. Jag berättade det för Heli. Heli var trogen beundrare av bröderna Herrey som bodde i Västra Frölunda. Hon såg att hennes livs chans hade kommit och föreslog att vi skulle flytta till Västra Frölunda och jag skulle börja jobba som sjuksköterska. Jag tyckte ändå att det var bara den tonåriga tjejens livliga fantasi.
Heli krävde envist att vi åtminstone skulle åka och se hur Göteborg såg ut. Så gjorde vi. Jag började tänka på möjligheten att flytta till Göteborg. Vi åkte till Göteborg en gång till och tittade på olika bostadsområden, bland annat Västra Frölunda. Efter det skrev jag till administratören på barnsjukhuset och frågade om det skulle finnas jobb. Jag fick en sjukskötersketjänst. Vi åkte till Göteborg en gång till och besökte barnsjukhuset samt tog reda på om det fanns bostäder. Sjukhuset ordnade en andrahandslägenhet till oss tills vi skaffat ett hus. Så sade jag upp mig 1987, sålde vårt radhus, lämnade vänner och grannar och packade flyttlasset till Göteborg.
Vi hade bara en liten lastbil. Chauffören tog med sig sin fru och vi åkte Heli, jag, vår hund Topi, chauffören och frun med båten i en trepersoners hytt till Stockholm och fortsatte sedan med lastbilen till Göteborg. Mitt i staden märkte vi att vi körde åt fel håll på en enkelriktad gata. Vi stannade och funderade på vad vi skulle göra. Då kom en polisbil med två poliser. Vi förklarade situationen och sade också att vi inte var helt säkra om vi kunde vägen till vår adress. De två glada poliserna bad oss bara följa efter, satte på blåljus, och så kom vi fram med poliseskort. Därefter vinkade de bara hejdå och önskade oss välkomna till vår nya hemstad. Det kändes skönt att bli så vänligt bemött.

—-

Jag kunde prata min skolsvenska, men att förstå när andra pratade, speciellt i telefon, var svårt. Heli hade läst 3 år svenska i skolan och klarade sig ganska bra i vardagslivet. Hon fick ändå inte börja gymnasiet, utan gick ett år på s.k. introduktionsklass för nyinflyttade utlänningar. Några roliga missuppfattningar hände förstås. När jag andra dagen efter flytten skulle gå till huvudpostkontoret letade jag förstås efter en byggnad där det skulle stå posten. Snart hittade jag en byggnad där det stod med stora bokstäver: Göteborgs-Posten. Jag gick in och undrade när jag inte såg några luckor. Jag stod där och såg en reception samt mycket tidningar. Jag hade kommit till tidningen Göteborgs-Postens huvudkontor. Jag höll på att börja skratta och gick ut, så att människor inte skulle börja undra varför en tant skrattar för sig själv.

Jag ville ut i världen utan att behöva...

Sirpa Humalisto

Födelseår 1956
Ursprungsland Finland
Migrationsår 1977
Bostadsort Norsborg

Jag ville ut i världen utan att behöva resa så himla långt bort

Jag har alltid tyckt om Emigrantvisan. Jag hade också läst Utvandrarna och Nybyggarna av Vilhelm Moberg och levt mig in i berättelsen om Karl-Oskar och Kristina så mycket att jag kunde citera vissa delar av historien under gymnasietiden i Nyslott (Savonlinna). Nu minns jag inte mina citeringar så bra längre men de gav stoff till många uppsatser. För mig var utlandet Amerika (Nordamerika) och jag hade många kompisar som hade emigrerade släktingar. Jag var avundsjuk på dem.
Några av mina kompisar hade varit i Stockholm och sommarjobbat. De berättade om Röda Korsets sjukhus och om Rosenlunds sjukhus och om den vackra staden Stockholm. Det lät så annorlunda än den staden som jag hade besökt med mamma och pappa. Jag blev nyfiken. En annan kompis hade plockat jordgubbar på Visingsö under juli månad en sommar och hon hade sina fantastiska sommarminnen från de trakterna med den gamla kungaborgen. Uppsala var det riktiga lärosätet dit många reste för att studera. Moskva var visserligen också ett populärt resmål för studier från Savolax i Finland, likaså Kiev. Jag tyckte då inte riktigt om berättelserna om koffeinfritt kaffe och allt som mina vänner hade med sig dit för att sälja, från kläder av alla sorter till tvättmedel och andra hushållsartiklar. En bekant till mig gjorde med jämna mellanrum arbetsresor till Göteborg. Det verkade också kul.
Jag ville ut i världen utan att behöva resa så himla långt bort som till Nordamerika. En utav tjejerna i kompiskretsen var också nyfiken på sommarjobb i Sverige så vi bestämde oss för att skriva ett brev till Rosenlunds sjukhus och fråga om vi fick komma dit och arbeta en månad. Vi var välkomna och sjukhuset ordnade även en studentbostad i Lappkärrsberget (Lappis) för oss. […] Jag och min väninna tyckte att sommarmånaden juli år 1977 blev den roligaste ”semestern” vi hade haft på länge. Min kompis hade börjat sina juridiksstudier vid Helsingfors universitet så hon skulle återvända dit efter arbetsveckorna i Rosenlunds sjukhus. Jag fick för mig att söka till universitetet i Stockholm i stället. Jag fortsatte att arbeta och läste enstaka kurser i början innan jag sökte till lärarlinjen. […] Stockholm kändes trevligt. Jag kände mig hemma i Stockholm, fast det var alltid roligt att besöka kompisarna i de andra städerna.

—-

Det har gått över trettio år sedan flytten. Att resa mellan Sverige och Finland är enkelt och länderna har mer likheter än olikheter så det är lätt att känna sig hemma i båda länderna, så känner åtminstone jag. Jag kommer stanna kvar i Sverige även sedan när jag blir pensionär om tolv år. Drömmen är att kunna bo i sol och värme under de mörka vintermånaderna. Kanske blir det så också. Vi planerar för det.

En god fé

Aira Eriksson

Födelseår: 1935
Ursprungsland: Finland
Migrationsår: 1945
Bostadsort: Stockholm

En god fé

Jag minns att vi hade en ”gudmorsdag”. Då skulle man gå till sin gudmor och hälsa på och då fick man något gott av henne. När vi kom hem skulle man jämföra gåvorna. Mina syskon fick hembakade bullar eller granna äpplen, saft eller annat gott. Jag fick alltid en liten flaska skummjölk. För som hon sa: Det är inte nyttigt med fet mjölk.

Men jag kom att tycka om min gudmor. Jag såg henne som en god fé och det beror på vad mor berättat. När de skulle välja gudmor till mig, fanns det inte så många kvar att fråga. Så det fick bli Helena i granngården. En ogift kvinna som bodde kvar hos sina föräldrar och hjälpte till med gårdens skötsel. Det sades att hon var lite underlig.
När jag skulle döpas, hade grannarna varnat min mor, att hålla ett öga på Helena så att hon inte hittade på något hockus pockus. På den tiden skulle barnen lindas. Så mor lindade mig först innan hon trädde dopklänningen på mig. Den som alla mina syskon blivit döpta i. Och så kunde ceremonin börja. När allt var klart, klädde mor av mig och vad hittade hon i lindorna om inte:

En slant, så jag aldrig skulle vara utan pengar.
En synål, så jag skulle bli händig.
En brödbit, så jag aldrig skulle svälta.
Ett blad ur en postilla, så jag skulle kunna läsa och sjunga.
En skruv, så jag skulle bli teknisk.
En torkad hälsoört, så jag skulle hålla mig frisk.

Så en lapp där hon hade skrivit för att förtydliga prylarnas innebörd.
Mor kunde inte förstå hur hon lyckats smussla in allt detta, utan att någon sett det. Men jag tänker ofta på Helena med varma tankar. Speciellt när något verkar helt omöjligt och det av en eller annan anledning reder upp sig. Tack Helena, säger jag då tyst för mig själv.

När andra världskriget började 1939...

Astrid Jakobsson

Födelseår: 1934
Ursprungland: Estland
Migrationsår: 1944
Bostadsort: Häljarp

När andra världskriget började 1939 kom först ryssarna till Ormsö

När andra världskriget började 1939 kom först ryssarna till Ormsö. Det var unga män som ville köpa mat. De hade höga, vackra hästar. En av dem lyfte upp mig på hästen, men jag blev rädd, hästen var så hög. Jag gick ett år i skolan sedan fanns det inga lärare mer. Så liten jag var, ändå orolig för min framtid. Ingen skola – ingen kunskap eller yrke.

I augusti 1941 kom tyskarna till ön och ryssarna flydde den. […]När tyskarna körde in i byn med lastbilar och kanoner hängde vi på staketen utefter byvägen. Jag var 7 år och hade aldrig sett en bil. En kanon placerades i granngården men den kom aldrig till användning för det påstods att en del saknades.

Eftersom man nu befarade beskjutning av byn började familjerna ligga utomhus om nätterna. Det var fortfarande relativt varmt, men när det blev kallare låg vi i olika ladugårdar. På vår, av två familjer, delade gård fanns nu endast fem personer kvar. Det var minstingen, jag, mina föräldrar och min faster och farbror. Hela ön bestod numera mest av äldre människor och barn. Risken att bli mobiliserad antingen av ryssarna eller av tyskarna var stor, därför flydde alla yngre till Sverige. […]

Så var den dag inne när vi skulle fly. Allt var mycket hemligt. Min bror och en kusin hade kommit med motorbåt från Sverige och skulle hämta oss en kväll. Det var försommar 1944 och jag var då tio år. Med enbart några få ägodelar var vi på väg till skogen och havet, där båten väntade. Då säger min far att han har glömt sjöstövlarna och vänder tillbaka för att hämta dem. Vi andra fortsätter. Jag säger att det ser konstigt ut vid en stenmur på vägen. Kan det vara tyskar? Men vi fortsätter. Vid skogsbrynet är nu tyskarna efter oss med hundar och de skjuter skarpt. Jag ser min farbror springa och följer efter honom. Min mor kryper in under ett träd, men blir funnen av en hund. Hon förs till förhör i skolan i Norrby. Även min faster blir fast. Min far har ej kommit tillbaka. Tyskarna skjuter mot den lilla båten som skulle hämta oss, men de lyckas komma undan.

Jag och min farbror följer en mur tillbaka till byn där jag får gå och lägga mig. Nästa dag är det förhör av tyskarna. Eftersom min mor är anhållen anhålls även min far. Däremot släpper de av någon anledning min faster, medan de istället anhåller min farbror. De tre förs till fängelset i Hapsal, närmaste stad i Estland. Kvar på gården är faster och jag. Vi fick nu sköta djuren och åkerbruken själva. Skörden fick vi hjälp med av byns kvarvarande mansfolk. Så en dag kom min farbror hem, de hade inga bevis mot honom, mor och far var däremot kvar i fängelset.

En dag på sensommaren kom en Röda Korsbåt för att hämta barn och gamla och vi tre fick följa med till Sverige. Jag blev alltså tvungen att lämna mina föräldrar kvar i Estland. I Stockholm blev vi inkvarterade på en skola. Vi blev avlusade, badade, registrerade, fotograferade och inskrivna i landet Sverige. Vi fick ganska snart svenska pass, för att vi ansågs vara svenskar, vi talade ju svenska, om än med dialekt.

[…]

Mina föräldrar lyckades ta sig till Sverige tack vare min fars sjökunnande och kännedom om färden över Östersjön. I krigets slutskede blev det förvirring i länderna. Tyskarna som höll fångarna i Hapsal flydde och ryssarna kom. Då öppnades fängelset och mina föräldrar gick till hamnen för att ta sig till vår ö. Det gick inte några båtar till Ormsö och de råddes att istället fly till Sverige. Där var en överfull båt med ester som ville ta sig till Sverige, de var dock ovana vid sjöfart och ville att min far skulle ta över, men det fanns inte plats för min mor. Far vägrade åka utan henne. Då erbjöd sig en man att stanna kvar så att de andra skulle komma iväg och mina föräldrar kom med.

Vi började vår vandring genom berg...

Pery Taher

Födelseår: 1952
Ursprungsland: Irak (Kurdistan)
Migrationsår: 1981
Bostadsort: Mölndal

Vi började vår vandring genom berg och dalar i fyra stekheta dagar

Tidigt på morgonen den fjärde augusti 1981, som var en av de hetaste dagarna på hela året, skulle vi fly. Vi var hemma hos hans föräldrar för vi hade flyttat till dem efter att min son föddes. Han hade hela familjen runt omkring sig och skulle ta farväl, jag hade endast min mamma där. Jag hade dagen innan tagit farväl av mina nära och kära under floder av tårar. Jag kan säga att inga ögon var torra, alla grät och kramade oss, ingen visste vad som väntade. Vi skulle ge oss ut på okänd mark och vår väg var full av faror, vi skulle smugglas ut ur Kurdistan.
En jeep hade anlänt för att föra ut oss ur staden genom små byar eftersom vi inte kunde köra på vanliga vägar som var fulla med vägspärrar och militärposteringar. Vi hade med oss lite kläder och lite mat, det som jag hade mycket av var blöjor, välling och kläder till vår lille son.
—-

Vi började vår vandring genom berg och dalar i fyra stekheta dagar, nätterna var kalla eftersom vi befann oss i bergstrakter. Jag kunde absolut inte titta ner i dalen för bergen, det var så högt att man fick svindel. Jag hade bundit min son på min mage med en tygbit på ca tre meter som var smugglarens. Kurdiska män i kurdiska traditionella kläder har ett långt tyg som lindas runt midjan i flera varv. Och när hästen gick ner för bergssluttningen var det nästan som en mardröm, jag var tvungen att hålla mig kvar på sadeln med att hålla i en ring som satt fast i sadelns framdel med en hand och den andra handen på sadelns baksida. Min sons huvud skakade med varje steg och varje rörelse. Ibland skrek han och ibland somnade han av skakandet. De här bergen är steniga och det ser ut som om det var trappor av stenar men hästarna är bekanta med vägen och deras ägare berättade att de kan hitta hem själva. Ibland förlorade hästen fotfäste och hade inte varit för de skickliga smugglarna hade vi störtat ner i ravinen och hade inte levt idag. Men många hade tyvärr inte den turen.
Jag och min före detta turades om att hålla vårt barn.

Ibland stannade vi och vilade på natten och ibland gick vi hela natten utan uppehåll, eftersom smugglarna ville komma hem så fort som möjligt.
En sak som är väldigt viktigt att poängtera är att de här männen riskerar livet varje sekund. De kan störta ner, de kan skjutas av militären från båda sidorna men de gör detta för att försörja sina familjer. De är inte rika, tvärtom är de väldigt fattiga. För några år sedan visades en film på Hagabion i Göteborg, filmen hette De druckna hästarnas tid för att smugglarna gav ren sprit till hästarna för att de skulle orka gå i de snötäckta bergen. Det var en bra film som visar hur många människosmugglare lever i de trakterna jag vandrade igenom.

Avskedet

Tuulikki Kristiansson

Födelseår: 1935
Ursprungsland: Finland
Migrationsår: 1952
Bostadsort: Stockholm

Avskedet

Natten stod helt stilla
innan gryningen i den
obarmhärtiga kylan
omslutande en mörk skara
människor som kommit
för att skiljas åt.

Kvinnorna, i männens frånvaro
långt borta någonstans
barnen som ännu inte visste
vad avskedet innebar.
För en del blev det för alltid.

Det stora vita fartyget
vars like många inte sett förut
låg där i väntan, väntan på
sin last av de små liven.

Nu var det dags att äntra fartyget
En ynklig skara som lämnade så mycket
bakom sig, hur mycket var det ingen
som kunde ana.

Främmande famnar tog emot de minsta
de större skulle inte gråta
man måste vara duktig
Isen som skrapade mot fartygssidan
blev en livslång mardröm.
Till slut stillnade dock gråten
av ren trötthet hos de små.

Det är bara för en liten tid sa mor
när gråten vällde fram i avskedets
ögonblick när det gick upp för
sexårsbarnet att mor inte kunde följa med.

Satte jag honom på plats?

Marijana Andersson

Födelseår: 1924
Ursprungsland: Jugoslavien
Migrationsår: 1952
Bostadsort: Stockholm

Satte jag honom på plats?

På hösten 1945 återvände jag till huvudstaden Ljubljana för att fortsätta med studierna. Vi fick en ny professor för arkitektur, han var en före detta elev till självaste Le Corbusier. Han var ganska sträng och krävde att man nästan bosatte sig i ritsalen. Jag minns en upplevelse av hans ”diktatur”.
Jag fick i uppdrag att rita ett fjällhotell. På den tiden ritade och tuschade vi på stora vita kartonger. När jag i slutskedet redovisade mitt arbete för professorn graverade han med tjock röd penna allt som han hade synpunkter på. Tyvärr gick det aldrig att rätta till felen på pannåer, så man fick rita om hela eländet. Det hände mig gång på gång. Jag fick rita om pannåer hela sex gånger. Sen fick jag nog av det. När jag ritade om igen, packade jag allt i ett snyggt paket och lämnade det på hans skrivbord. Själv åkte jag till fjällen för att åka skidor.
Kompisar berättade efteråt att professorn öppnade paketet och kom inrusande i ritsalen och frågade efter mig. Någon förklarade för honom: ”Ja, hon tyckte att det räckte med sju gångers omritning så hon är nu i fjällen och åker skidor.” Och professorn skrattade högt och sade: ”Ja, det gjorde hon verkligen rätt i!”
Satte jag honom på plats – kanske?

Cookie	Varaktighet	Beskrivning
cookielawinfo-checkbox-analytics	11 months	This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Analytics".
cookielawinfo-checkbox-functional	11 months	The cookie is set by GDPR cookie consent to record the user consent for the cookies in the category "Functional".
cookielawinfo-checkbox-necessary	11 months	This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookies is used to store the user consent for the cookies in the category "Necessary".
cookielawinfo-checkbox-others	11 months	This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Other.
cookielawinfo-checkbox-performance	11 months	This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Performance".
viewed_cookie_policy	11 months	The cookie is set by the GDPR Cookie Consent plugin and is used to store whether or not user has consented to the use of cookies. It does not store any personal data.