Vi är ju grannar – om folkmord och brott mot mänskligheten
För snart ett år sedan, 8 oktober 2021, invigde vi utställningen Vi är ju grannar – om folkmord och brott mot mänskligheten på Mångkulturellt centrum. Titeln ”Vi är ju grannar” kan föra tankarna till goda grannrelationer, eller goda relationer som sätts på spel på grund av politiska konflikter. Meningen kan också syfta på de nya grannar man får när man migrerar till Sverige. Vi är ju grannar – men vad vet vi egentligen om varandras historia?
En ny insikt var att bli medveten om hur aktuella och brännande frågor kopplade till folkmord och brott mot mänskligheten är för en stor del av dagens svenskar, genom direkta eller ärvda erfarenheter.
René León Rosales, Forskare, MKC
Under ett år har vi mött besökare i utställningen och haft skolvisningar för både skolklasser från kommunen och universitetsgrupper med geografisk spridning från Umeå till Lund. Det har varit tydligt att ämnet berör. Ibland har besökarna delat med sig till oss och till varandra om egna och ärvda erfarenheter, ”Det här var min mormor med om…”
– Under och efter mina visningar har besökarna sett rätt så drabbade ut och ibland varit helt tysta. Det blir så tydligt att de påverkas starkt av ämnena och de personliga berättelserna de får ta del av, säger Ebaluna Guevara Acevedo, Utställningsansvarig på MKC.
Türkan Cetin, husvärd, som ofta möter besökarna i receptionen när de kommer ut ur utställningen bekräftar det. Det har märkts att besökarna varit känslosamma och berörda, också de som själva besökt utställningen utan att delta i en visning.
Utställningen bränner till med de personliga berättelserna, direkt i lurar med deras ansikten framför sig.
Monica Fundin Pourshahidi, Verksamhetschef, MKC
Lokalt, nationellt och internationellt
Migration och flykt på grund av folkmord och brott mot mänskligheten är en lokal, nationell och internationell fråga. Migrationen medför utmaningar gällande vad, hur och vilkas historia vi minns och bevarar. En stor andel av Sveriges diaspora påverkad av Folkmordet 1915 är bosatt i Botkyrka och i de närliggande städerna Södertälje och Västerås. Utöver de som upplevt, eller bär på minnet och ärvda trauman av olika folkmord finns det även invånare i Botkyrka kommun som har erfarenheter av andra brott mot mänskligheten. Det finns ett stort behov av att minnas händelser som skett utanför Sverige och som svenskar bär minnen och arvet av.
Kollektiv förnekelse eller glömska är inte ett alternativ, för den som lider kommer alltid att minnas och behöver få dela sin sanning. Tyvärr delar många svenskar och botkyrkabor erfarenheter av brott mot mänskligheten. Därför behöver MKC ge berättelserna utrymme. De är en del av ett svenskt kulturarv, säger Monica Fundin Pourshahidi, verksamhetschef på MKC. Hon fortsätter, – Historien lever väldigt konkret i nuet, vi kan t.ex. tänka på relationen mellan Turkiet och Sverige i skenet av synen på Seyfo och en svensk medlemsansökan till Nato. Historiska händelser påverkar människor och samhällen idag, även generationer senare.
Minnespolitik, folkmord och rättvisa
Under året med utställningen har vi arrangerat programpunkter kopplade till temat. I maj anordnade vi konferensen Minnespolitik, folkmord och rättvisa som berörde teman som juridik, minnespolitik, konstens och pedagogikens möjligheter och utmaningar. Genom föreläsningar och samtal med nationella och internationella forskare, konstnärer, pedagoger och andra praktiker erbjöd vi olika infallsvinklar i komplexa frågor kopplade till folkmord och brott mot mänskligheten.
Konferensen gav mig många starka insikter och nya tankar. Resonemanget om att ett folkmord alltid har många olika startpunkter var tankeväckande – att en gemensam nämnare är att någon anser någon annan vara ” i vägen” för något. Den egentligen självklara insikten att folkmordshistorien tyvärr inte är slut, är kuslig. Jag blev också tagen av samtalet där en person förklarade att det aldrig finns någon enda del av hans liv som inte påverkas av folkmordet, trots att det skedde för så länge sedan. Att det finns ett tungt ansvar att bära vidare tidigare generationers sorg, men också kamp. Hoppet i en annan persons ord om att historien nog inte kan hela oss, men att kulturen kanske kan. Berättelsen.
Monica Fundin Pourshahidi
Det som kändes extra viktigt var att flera punkter synliggjorde hur frågor om förintelse och folkmord inte enbart handlar om saker som hänt långt borta eller för länge sedan, utan är frågor som djupt berör många i det samtida Sverige. Det kan handla om att diasporor som svenska Assyrier/Syrianer lever med ärvda trauman kopplade till folkmordet Seyfo, men också om att folkmord och brott mot mänskligheten äger rum idag, t ex i Tigray, utan att det ger upphov till någon större bevakning i massmedia.
René León Rosales
Panelsamtalet Arvet av Seyfo var väldigt starkt och berörande. Det fanns i det samtalet, där assyrisk/syrianska kvinnor och män gemensamt undersökte hur Seyfo präglat deras hela liv på olika sätt, ett moment som jag tolkar som ett litet led i en kollektiv bearbetning av trauman som jag tror är nödvändigt.
René León Rosales
Under konferensen pratade jag med en föreningsaktiv kvinna härifrån Botkyrka. Hon hade tagit ut en semesterdag för att kunna delta hela fredagen och inte bara på lördagen. Det gjorde det tydligt för mig – hur viktigt det var att frågan uppmärksammades och gavs utrymme här i Botkyrka.
Marit Nygård, MKC
Tack alla som besökt, bidragit till och medverkat i konferensen, utställningen och programpunkter under året.
Utställningen och konferensen var ett kunskapsuppdrag från Botkyrka kommun. Konferensen anordnades i samarbete med ABF Botkyrka-Salem. Filmerna i utställningen är producerade i samarbete med Fanzingo.
